Lämnat av killarna på förskolan,första dagen på väldigt länge,och jag gick med tunga steg.

Men mina tunga steg märktes inte av till skillnad från fyra andra små fötter som praktiskt taget flög fram genom gräset och så många blandade känslor såklart.Längtan,glädje,förväntan och en gnutta nervositet.Det stora leendet hos båda killarna när vi klev in på gården och de fick syn på sina fröknar och kompisar fick mig att gå hem en aning lugnare men fortfarande med ett värkande mammahjärta och några tårar rinnandes ner för kinderna.Det blir inte lättare...

Även fast jag vet hur mycket dom har längtat och att dom är trygga och har det bra.

 

Det var inte alls så pass längesen vi stod där med hela sex veckor framför oss med storslagna drömmar om sol,värme,äventyr och långa sovmorrnar.Det kanske inte blev så pass många äventyr som tänkt men vi har haft tid att verkligen vara med varandra.Njuta av familjen och ladda upp med kärlek så att det räcker och blir över.Det blev en sommar helt olik alla andra,en sommar i kärlekens tecken.

Och det räcker gott och väl.

 

Och det är väl det som gör det hela mycket svårare, att släppa ifrån sig sina ögonstenar och släppa taget om det ljuva semsterlivet.

Att inte ha killarna nära inpå under dagens alla timmar och vakna upp och veta att man inte har några tider att passa eller rutiner att följa,att inte längre vakna upp med en fot på ryggen och en armbåge i ansiktet. Det är dags att släppa taget...

Men fasiken vad vi har haft det bra.Sommarlovet är officiellt slut och man kan inte göra annat än att ta tag i vardagen igen,gå tillbaka till det vanliga och försöka styra upp dagarna.